Om Ensamhet och Tunt Vävda Drömmar

Attempt

Jag antar att det inte är något utanför

som sakta och tyst gjort någon önskan 

om att komma in,

men ibland så vågar jag undra hur man borde göra

för att be detta diffusa något

någonstans i detta diffusa utanför

att önska sig in

För det är inte det att ensamhet har ett pris

eller att ensam är stark

som jag drömmer mina tunt vävda drömmar om

utan jag drömmer om detta utanför

som finns inuti

.. och jag drömmer om att önska.

För varje blekblå saknad,

innebär att det funnits något som blivit saknat

som var men inte är

.. som gjorde skillnad.

För varje tyst uttalad bön som blev hörd

när den inte borde 

så finns en så stor tystnad som borde eka

men saknar någon att be

.. en ensamhet som fortfarande tvekar.

Jag begär inte att bli förstådd,

eller att någon ska försöka nå fram,

jag hoppas inte att det ska ge insikt

eller lämna avtryck

Jag försöker enbart förstå min egna ensamhet

och kanske att jag om jag förstår

så vågar jag ta mig utanför

och då kanske vågar önska 

.. med mig något in.

Kanske drömmer jag dessa tunt vävda drömmar,

för att de är menade för en ensamhet

 där något försiktigt passar in

En värld av glas 

som vant sig vid att ha lämnats i frid

som i månljus kommit att förstå

varför den skimrar 

Kanske är det mer i det som inte lyckas bli sagt,

 som beskriver något så ofta lämnats osagt.

En tunn dröm om blekblått glas och en vit,

skimrande ensamhet

.. för oss alla.