67 Cherry Red (Svenska)

Kaffet strömmar genom kroppen. Jag sluter ögonen och tar in den beska men samtidigt söta smaken. Förlåt mig, men jag tycker om två sockerbitar i mitt kaffe. Framför mig på det lilla köksbordet i min lilla lägenhet ligger dagens upplaga av The Post and Courier. Jag slår upp den, och bläddrar slött igenom den. Ingenting intressant alls. Folk är fortfarande arga över Obamas valvinst en dryg månad tidigare. Förstår de inte att han redan har varit president i fyra år och att ingenting kommer att ändras. Äsch, de människorna ska man inte bry sig om. Som vanligt när jag kommer till annonserna hoppar jag över dem direkt, men precis när jag ska slå igen ena sidan fångar en bild mitt öga. Jag bläddrar snabbt tillbaka och läser igenom annonsen.

“Are there grease stains on your skin?

Do the songs of young love hum like an engine in your head

I’ve got what you need, 67 cherry red”

Känslorna väller över. Jag är inte 70 år länge. Det är inte herrens år 2012 längre. Jag sitter inte ensam i min lilla lägenhet i Charleston längre. Det är 1967, jag är 23 och jag har nyss flyttat till Kalifornien med Cecilia. Min Cecilia. Jag har en röd Ford Mustang, helt ny, likadan som den här Aaron West nu säljer. Jag har inte mycket pengar över, det mesta jag hade sparat gick till begravningen, och som pensionär får man inte in så mycket. Men jag måste ha den här bilen. Så kan jag dö lycklig, som ungdomarna säger. Barnen slänger säkert in lite också, om jag ber dem. Det kommer jag aldrig göra, min stolthet tillåter det inte, men i värsta fall för jag strunta i det och helt enkelt be dem. Jag tar upp min telefon, en telefon jag knappt vet hur man använder, och knappar in numret som står skrivet och väntar. Det tar två signaler innan någon svarar.

“Hallå, det är Aaron.” Rösten är ganska ljus, men låter trött. Som om han har gått igenom helvetet och lyckats komma ut igen.

“Aaron West, som säljer mustangen? ” frågar jag.

“Ja, precis. Är du intresserad?”

“Det skulle man väl kunna säga. Är den fortfarande till salu?”

“Du är den första som ringer.”

“Perfekt. Ska vi träffas så att jag får se den och så?” Av ren vana ler jag, trots att han inte kan se. Jag antar att det känns bättre för mig då.

“Låter bra. 7/11 vid Dorchester Road?”

“Är det i North Charleston?”

“Ja.”

“Jag är där vid sjutton. Jag heter Robert, förresten.”

“Coolt. Vi ses där”

Innan jag hinner svara lägger han på. Visst är det lite jobbigt för mig att komma till North Charleston, men det ska nog på bra. Jag har ju sju timmar på mig. Jag lutar mig tillbaka i min stol, tittar ut på decembersolen och känner ett lugn som inte har varit där sedan dagen hon dog.

16.58 anländer bussen till 4106 Dorchester Road. Jag hoppar av, fast hoppar kanske är ett starkt ord för en man i min ålder, och ser direkt en man i trettioårsåldern som sitter på motorhuven av en mustang med någon slags chockladkaka i handen. Ju närmare jag kommer, desto klarare bild får jag av Aaron West. Han har på sig slitna skor, lite för stora jeans och en jeansjacka ovanför en hoodie. Ett stort rödaktigt skägg pryder ansiktet och håret täcks av en keps. Ännu närmare och jag ser att det står Buffalo Bills på den. Jag fnyser till lite. Född och uppvuxen i Atlanta som jag är kan jag ju inte hålla på annat än Atlanta Falcons. Inte för att jag har något emot Buffalo, men det är något speciellt med ens lag när det kommer till sport. Om jag trodde att han lät trött var det ingenting jämfört med hur han såg ut. Ögonen var insjunkna, med stora blå ringar under. Hållningen var ihopsjunken, vilken kunde förklaras av att han satt utan ryggstöd, men det såg ut som att han fick kämpa med att hålla uppe sig själv.

När jag närmar mig vänder han huvudet och hoppade ner.

“Robert?” frågade han.

“Det är jag, det”. Jag går fram till honom och vi skakar hand. Hans handslag var fast, men återigen var det som att han fick kämpa för att upprätthålla det. Aaron vänder sig mot bilen.

“Så, här är hon. Ford Mustang, 1967a, körsbärsröd. Kan bli din för 2000 dollar.” Någonting inom mig hoppar till. 2000 dollar var ingenting för en bil som den här, speciellt inte i det här tillståndet.

“Jag vet att det här är dumt av mig att fråga, men är inte 2000 dollar lite väl lite?”. Aaron skrattar.

“Jo, men jag behöver egentligen bara pengar för att betala tillbaka ett värdshus och för att köpa en bussbiljett tillbaka till New York.”. Han slår ner blicken när han sa det, som om han nästan skäms. Sedan tillägger han “Det var min pappas bil, innan han…”. Slutet på meningen behövs inte, jag förstår vad han menar.

“Jag beklagar.”. Aaron lyfte blicken igen.

“Vet du vad, du ser ut lite som honom.” Ett leende smyger sig fram på hans ansikte. “Han köpte den här bilen när han var 24. Har hållt den i så fint skick som möjligt sen dess.”

“Jag hade en likadan när jag var 23. Jag bodde i Kalifornien med min fru. Hon… gick bort i våras, och jag ville ha en som ett minne av henne.” Aaron slår ner blicken igen. Jag ser att en tår smyger sig fram hos honom. Han skakar på huvudet,  harklar sig och låser fast blicken i mig igen.

“Vet du vad, 1500 dollar så är hon din. Jag vet hur det känns att förlora en fru.” Tåren kommer tillbaka. “Du verkar hygglig, och jag att du kommer att älska henne, som pappa gjorde.”

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sträcker bara fram handen. Han tog den, och innan jag vet ordet av kramar han mig. Vanligtvis hade jag inte tyckt om att någon kramade direkt efter att ha träffat mig, men vi båda behövde det.

Tio minuter senare var pengar överskickade och jag satte mig bakom ratten. Återigen strömmade minnen tillbaka och jag vred om nyckeln. Jag sträckte ut huvudet ur rutan och kollade på Aaron.

“Lycka till”. Han log ett trött leende igen och mumlade fram ett tack. Så körde jag iväg. På vägen hem njöt jag av solen i ansiktet. Det var första gången jag inte var orolig eller ledsen i år.

“Påminner inte det här dig om Kalifornien” sade jag högt ut i bilen.

“Visst gör det det” svarade Cecilia bredvid, leende. Jag besvarade leendet och höjde radion lite till.

“Visst gör det det”.