Kapitel 1: Kontor, Krukväxter och Kaos

First chapter. Weirder than the rest, because when I wrote it I had no plans to make a whole novel out of it.

• ”Jag kan ju inte bara lägga viruschippet i hans Chai-te efter yogalektionen på måndag och förvänta mig att allt ska gå fin-fint eller hur?

Jag har väldiga problem med detta. Kanske skulle jag kunna köra på den tekniken, men bara om jag kommer igenom säkerhetsåtgärderna, vilket skulle vara ett problem av betydelse. Och även om jag nu skulle klara av det så skulle jag väl ändå aldrig ha modet till att faktiskt stoppa en trojan i tidigare nämnda Chai-te, och det skulle vara ett problem av ännu större betydelse.

Och känner jag mig själv rätt, vilket jag antagligen inte gör för det gör ingen och allra minst jag själv, så skulle jag antagligen få en sån där jobbig nervös ryckning en stund innan det var dags, och då skulle väl det eventuella viruset hamna i de franska bulldoggarnas vattenskål istället, såvida de inte får konjak efter yogan.

Jag berättar allt detta, drar en trött suck och återgår till att äta.

• ”Byråkatin också, du glömmer byråkratin.” säger Stig-Åke. ”Det kommer finnas en massa byråkratiska, öh... byråkratigrejor. Typ. Viktigt, liksom.”

Jag gör en min som om jag just sett alla Roms galärslavar paddla in i kaféet vi sitter i, i en optimistjolle med hjul.

Det skulle i så fall vara tredje gången den här veckan. Och de har de ändå sagt att de ska hänga

i sportbutiken idag och prova baddräkter och slå ner en och annan kättare.

• ”Men vad menar du? Jag har tillräckliga problem med att tänka ut hur jag ska utföra det hela, och nu ska jag alltså tackla en massa byråkratitjafs också? Kan man inte ens få förgifta sin chef utan att behöva skriva på en massa papper nu för tiden?”

Medan jag jagar upp mig över detta, faller bladet jag tuggat på ut ur min mun och svävar irriterande långsamt nedåt, innan det slutligen landar med ett ljudligt brak på det gråspräckliga bordet.

Såna där små blad är luriga, de är alltid mycket tyngre än vad man tror.

Stig-Åke sitter helt blickstilla i någon minut, likt en nedsläckt julgran. Så där som hon så ofta gör när jag nyss har sagt något till henne.

Jag vet inte om hon gör det för att hon försöker ta in vad jag har sagt och använder hela in hjärnverksamhet för att tänka ut ett svar, eller om hon bara tycker att mina uttalanden är så korkade, så att de inte förtjänar några svar alls.

Tillslut säger hon:

• ”Det finns en massa papper, liksom, du måste till kontoret...”

• ”Till kontoret? Jamen det är väl klart att jag ska till kontoret, det är ju där han är, jag kan inte förgifta honom om jag är nånstans där han inte är!”

• ”Alltså, inte det kontoret. Typ, det byråkratiska kontoret. Det där i typ den där skogen.”

• ”Det där med vallgraven runt om och stengriparna på murkrönen?”

• ”Typ det, liksom.”

• ”Det där med järnbeslagna, 4 meter höga dubbeldörrar som tar en kvart att öppna och höga, svarta spetsiga torn som böjer sig utåt?”

• ”Typ det, liksom.”

• ”Det där som har majoriteten av sina mötessalar i källaren, och de ger en öronproppar innan man går ner där, men de hjälper inte för man hör ändå skriken som ständigt studsar mellan väggarna. Är det det du menar med byråkratikontoret?”

• ”Du har typ pejl på det nu.” mumlar Stig-Åke. ”Du måste liksom dit först och skriva på papper och så. Annars får du inte tillstånd, liksom. De vill veta om du ska förgifta nån. Och det är ju inte så många som förgiftar sina chefer nuförtiden, de flesta struntar liksom i det på grund av byåkratin... men du måste skriva på papperna, det går inte an annars. Inte alls, näe...”

Hon skakar oändligt långsamt på huvudet, det många decimeter långa, magmaröda håret som alltid hänger framför hennes ansikte rör sig i tunga vågor från sida till sida. Det är rät förhäxande att se på egentligen. För någon som inte har sett det lika ofta som jag har, i vilket fall.

Håret liksom...glöder. Det verkar så underfundigt, precis som Stig-Åke själv.

Dock hävdar hon bergfast att själva glödandet var en olycka, och att den involverade en rabiessmittad katt och en cementblandare. Mer vill hon inte säga.

Hon har slutat skaka på huvudet nu, och sitter istället och tittar på mig (antar jag, för jag kan inte se hennes ögon bakom allt håret).

• ”Fy farao! Stönar jag. ”Jag har väl tillräckligt mycket att göra ändå utan att behöva ta en tripp till det där byråkratikontoret också! Dessutom kommer jag antagligen att behöva åka ända till Frankrike bara för att skaffa det där dumma viruset. Vet du att det har varit trafikstockning på F306 åt det hållet i snart en vecka? Jag kommer aldrig att hinna med allt det här innan måndag, Stig-Åke!”

Då ser jag något som sticker ut ut Stig-Åkes hår.

En snabb titt lite närmare på det, och jag ser att det är en liten, fluffig blomma, rosa som ett norskt mjölkpaket.

Ytterligare en snabb titt, den här gången på krukväxten vi har suttit och ätit ifrån och jag kan konstatera att Stig-Åke har ätit upp alla blommorna och att det bara är bladen kvar.

Sådär gör hon jämt!

Varenda gång vi fikar så försvinner alla blommorna i krukorna, och det är ingen tvekan om att det är rätt ner i min väninnas mage de försvinner.

Det är inte roligt.

Det är tillräckligt jobbigt att vi ens måste äta krukväxter när vi ändå är på kafé.

Och det, precis som att blommorna är s**t, är Stig-Åkes fel.

Ska jag ta det från början så kan jag väl säga som så att Stig-Åke har grym beslutsångest.

Det märks särskilt tydligt när hon ska välja något att äta, gör sig påmint på ett skrämmande fast kanske framför allt väldigt utdraget och långtråkigt sätt.

Detta har genom åren kraftigt bidragit till att hennes fysiska skepnad mer än något annat liknar en vandrande pinnes.

Att hennes beteende också liknar en vandrande pinnes ibland, är antagligen av helt andra orsaker.

Men man kan ju aldrig riktigt veta med Stig-Åke.

För att göra en lång förklaring kort, att min kära väninna Stig-Åke har gått på kafé, bestämt sig för vad hon vill äta, köpt det samt ätit det, har aldrig någonsin hunnit inträffa under samma dygn.

Lite som för att ironisera min tankegång, eller kanske bara för att jävlas, gjorde hon nu en radikal brytning mot det betéendemönster jag nyss beskrivit, genom att yttra följande:

• ”Jag tänkte gå och köpa en kopp kaffe.”

Jag stirrar på henne.

• ”Hur kom du fram till att du vill ha just kaffe?” frågar jag med misstänksam min. ”Vanligtvis tar sånt flera dagar för dig att bestämma.”

• ”Det är typ, inte så svårt att välja. De säljer liksom bara kaffe här.” svarar hon, sedan reser hon sig upp och går mot disken och mot sitt kaffe.

Kvar sitter jag, ätandes på det som är kvar av vår krukväxt som jag inte ens hade behövt äta om det inte hade varit så att det är omöjligt att fika ordentligt med Stig-Åke på grund av den tidigare nämnda beslutsångesten.

Vi brukar bara gå in på något kafé, sätta oss vid ett bord, och äta vad som finns till hands.

När jag gjort just detta ett tag så kommer Stig-Åke tillbaka. Utan kaffe.

Hon går på samma långsamma, släpiga, dra-fötterna-efter-sig-sätt som som hon alltid går på.

Men det ser lite extra släpigt ut just idag.

• ”Det finns 2 olika sorts kaffe...” snyftar hon fram.

• ”Åh gumman, kan du inte välja? Jag ska följa med och hjälpa dig” säger jag och följer henne fram till disken.

På vägen dit råkar vi, eller snarare göra det med flit, putta aldrig så lite på en grupp nu-metalsurikater, en ensamstående mamma med en massa små, blå bebisar i en papperspåse, samt en 40 centimeter hög, genmodifierad trädgårdsgnom.

Den senare blir väldigt arg och lovar att kväsa oss extra hårt med sina ”asgrymma gnom-powers”.

• ”Vi tar det på utsidan. Gnom-powers, HA!” säger den till Stig-Åkes knän.

Vi ignorerar gnomen och placerar oss stadigt framför kafédisken. Den är vit med svarta zebraränder, och på väggarna runt omkring hänger massvis med affischer av Mary Midnight, Griffin Silver och liknande icke-lokala icke-kändisar.

Ovanför disken svävar en enorm digital skylt som lyser neongrön och texten ”Svart kaffe 1000 kronor, Kaffe med mjölk 1001 kronor” konstant flyger från tavlans ena sida till den andra i en fart som gör det mycket svårt att läsa texten, vilket i mitt tycke gör att digitaltavlan lite grann förlorar sin funktion.

• ”Du igen? Säger den medelålders kvinnan bakom disken och viftar irriterat bort sitt blåa hår från sin rynkiga panna.

Jag har aldrig sett henne förut, men slås av hur mycket hon påminner om en morgontrött mops med hemorrojder.

• ”Jag ser att du är tillbaka.” fnyser hon. ”och nån ful jävel har du visst också med dig.”

Jag ignorerar henne och hennes ganska uppenbara personangrepp, och frågar Stig-Åke vilken av kaffesorterna hon helst skulle vilja ha; den med mjölk eller den utan.

• ”Jag vet inte...” mumlar hon. ”Måste tänka på det, liksom...”

Och så börjas det.

Stig-Åke tänker, tiden går, dag blir till natt och natt blir till dag, texten på tavlan flyger fortfarande förbi och är fortfarande knappt läslig, gnomen gormar obsceniteter och jag somnar där jag står.

Jag vaknar av att gnomen på något sätt har lyckats klättra upp på min vänstra axel och står och håller sin mobiltelefon i närheten av mitt öra.

Mobilen brölar på sitt pipiga vis ut den senaste remixade technoversionen av ”Bä Bä Vita Lamm” och gnomen sjunger med, i en röst som hade kunnat få en fiskmås, förutsatt att den hade en näsa, att rynka på näsan.

Jag gäspar stort och kliar mig på vänstra armbågen, sen lyfter jag upp det lilla livet och slänger honom i närmaste återvinningstunna. Han kanske kan bli återvunnen till något med lite bättre musiksmak.

• ”Har du bestämt dig ännu?” vänder jag mig till Stig-Åke och frågar. ”Svart kaffe eller kaffe med mjölk?”

• ”Jag veeet typ inte!” svarar hon. Hon verkar uppenbart stressad över det här. Fast det kom inte direkt som någon nyhet.

• ”Svårt val, va?” säger jag.

- ”Jaa... kaffe, liksom... utan mjölk? Eller kanske med mjölk... jag kan inte bestämma mig...”

• ”Du är laktosintolerant, Stig-Åke.”

Det är vid den här tidpunkten som kafékvinnan med mopsansiktet lackar ur på allvar;

• ”Vid Venus och Neptunus och Jupiter och alla jävla planetjävlar i hela satans solsystemet!!!” nästan skriker hon.

Och det var väl kanske att förvänta sig, men det låter lite som en hund som skäller.

• ”Välj vad ni ska ha för kaffe någon gång! Det finns faktiskt fler kundjävlar här!”

Stig-Åke, som var väldigt oberedd på detta, flämtar till och tar ett (karaktäristiskt långsamt) steg bakåt, varpå fästningen på hennes turkosa yukata lossnar, och ut faller en stor, hårig illgrön spindel med nio ben och ett mycket stort flin.

Det är Mr. Brigglesby, Stig-Åkes älskade husdjur. Hon tar med sig honom vart hon än går.

Som en följd av Mr Brigglesbys plötsliga uppdykande, sitter nu hela kaféet och håller andan.

Sen svimmar vissa.

• ”Nej nu jävlar!” fullständigt gallskriker den numera totalt bindgalna mopskvinnan. ”Ni ska inte ha något kaffe! Ni ska ut! Ni sätter aldrig era äckliga små fötter i det här kaféet igen!

Se er som portade!”

Efter att ha klargjort detta, böjer hon sig ner bakom disken, hon börjar rota omkring och väser något i stil med ”Jag vet att jag har den här nånstans... äntligen får jag en chans att använda den, och tillståndet kom ju igår också... nu fan ska de få se!”

Stig-Åke och jag är dessvärre inte ett dugg intresserade av att se vad det nu är som mopskvinnan gömmer bakom disken och nyligen har fått tillstånd för att använda mot sina kafégäster.

Vi rafsar kvickt som ögat upp Mr. Brigglesby från golvet, och orsakar genom detta ytterligare några dåndimpar från den ensamstående mamman och några av surikaterna.

Sen flyr vi så fort vi kan.