Kapitel 2: Så kul man kan ha i en rosa saltboll.

Second chapter. Nicole and Stig-Åke flee and somehow they end up in Paris.

Efter detta förlöpte en kortare tidsperiod som fylldes med det trevliga ljudet av hastigt springande fötter gata upp och gata ner. Lite så där, mysigt och fint som det brukar låta när två skrämda kafébesökare gör sitt bästa för undkomma ett spritt språngande galet kafébiträde som hela de senaste tjugo minutrarna har sprungit efter dem och med det fruktade vapnet som (på grund av självbevarelsedrift) endast är känt som ”den” hotat att.....

...har du fattat varför de springer än, eller?

Bra, bra. Man måste kolla sånt ibland, vet du.

Springandet i fråga hade nog blivit både enklare och mindre psykiskt påfrestande om det enda irritationsmomentet hade varit den tidigare nämnda kafékärringen, och inte även en gnom... en jobbig sådan. Som lyckades klättra ut ur återvinningslådan i sista stund och under hela tiden den här besvärliga flykten suttit på Nicoles axel och yttrat saker som ”Framåt, min tappra springare!”, ”Yee-hah!” eller det kanske lite mindre fördelaktiga ”Run b***h, run!”.

Stig-Åke rundar ett hörn, sträcker ut sin långa arm och tvingar in Nicole som annars bara hade sprungit förbi och drar in honom i vad som mest ser ut som en gränd där muterade råttor håller möten för att planera hur de ska ta över världen. Trångt och mörkt, och på marken trängs farliga pölar av något gröngult som har preciiis rätt ton av det där speciella glödandet runt sig för att man ska kunna vara säker på att vad det här än är, så är det inte skapat av naturen.

Nicole gillar inte att bli indragen i gränder. Han kan lätt råka slå huvudet i en vägg då. Så att det gör ont. Som nu.

• ”Aj! Vad håller du på med?”

• ”Räddar dig, typ. Vi kan liksom inte fjanta omkring här hela dan, du måste ju skaffa det där tillståndet och så.”

• ”Aha... jo, visst, men... jag vill nog helst inte gå dit idag... öh... kan vi inte...”

• ”Kan vi inte typ vad? Du måste ha tillstånd, Nicole!”

• ”Ja, tillstånd!” piper gnomen och hoppar upp och nr vilket enbart leder till irritation och Nicoles ansträngda ignonerande.

• ”... men kan vi inte... hämta vapnet lika gärna? Jag kan ju inte få tillstånd för att begå ett brott om jag inte har vapen för det, eller hur?”

• ”Jo det kan du liksom ändå, det...”

• ”FINT då går vi och skaffar fram vapnet! Nu!” proklamerar Nicole och hinner precis ta ett steg utanför gränden innan Stig-Åke tar honom i kragen och drar in honom igen.

• ”Kafékärringen! Vi vet inte om hon fortfarande är efter oss!” Väser hon.

Precis då far något blått och ilsket skrikande förbi precis utanför gränden, för att några sekunder senare utbrista något osammanhängande som de få (läs: Nicole, Stig-Åke och gnomen) som hörde det endast uppfattade som något i stil med ”Aaargh nu ska ni... ah! Kant! Vem sätter en kant här och NEEEEJ inte vatten jag har ju just badat för faaaa...” åtföljt av ett kraftigt plums.

Stängsel runt hamnkanter är inte vad de har varit.

• ”Och det där vattnet var ju typ frätande också...” säger Stig-Åke.

• ”Då var det problemet ur världen. Kom nu så går vi.” säger Nicole.

Sedan gick det några timmar. De tillbringades på en färja som på ett mycket ojämnt och enligt de flesta passagerarna högst livsfarligt sätt färdades via floden F306 till utkanten av Paris.

När den kom fram var det sen eftermiddag, himlens gröna kvällsmoln hade redan börjat flocka sig vid horisonten och färjans passagerare gick med vimmelkantiga steg ut ur vad de ilsket fräsande kallade allt från ”dödsfällan” till ”Det där fruktansvärda, livsfarliga eländet” och ”den där jävla skitbåten, jag åker aldrig med nåt sånt igen”.

Nåja, de märkte iallafall inte av trafikstockningen.

Vad gällde gnomen så hade den somnat i Nicoles väska för flera timmar sen. Vad gällde Stig-Åke och Nicole så var de väldigt glada över det.

De satt en minut och försökte uppfatta omgivningen. Paris är en vacker stad, även om luften är svår att andas och man måste akta sig när man går på grund av alla överdrivet välgödda före detta husdjur som tenderar att bli aggressiva när borgmästaren har haft budgetunderskott och inte haft råd med de drivor av husdjurskex som vanligtvis töms ut i gränder och vrår för att hålla dem lugna.

Ända sedan Tysklands angrepp i början av kriget (det riktiga kriget, inte de löjliga små mini-krig som folk på Stig-Åkes hemö brukar roa sig med att föra mot grannön jämt och ständigt) har Paris varit en småstad.

”Totaler Annihelerung” betydde inte ”Tecknade Ankor” som Frankrikes pre... före detta president brukade påstå.

Men även bombade kvarter och halvrivna hus kan vara vackra, på sitt sätt, och när det grönblå ljuset från eftermiddagssolen speglar sig i Plexiglasrutorna och blänker som dödligast i taggtrådsstängslen, då är det ändå rätt härligt att gå omkring på Paris gropiga gator och bara känna sig... lycklig.

Förutom det så är Paris även känt för att vara hem åt en man som har lyckats med att enbart inta föda genom ändtarmen i 40 års tid.

Häftigt, va?

Tyst, tyst för att inte väcka gnomen, gick våra huvudpersoner (nej, inte Edward och Bella. Vad tänker du med, egentligen, jag talar om två töntar och en gnom) över gatorna, förbi mörka gränder och gamla tegelväggar fulla av stora hål och över fräsande små pälsbollar som försöker ta ett bett av alla ben som går förbi.

Tills Stig-Åke satte sig på något brunt som antagligen hade varit en trottoar en gång i tiden, och suckar.

• ”Den här stan är konstig.” mumlade hon. ”Jag vill liksom hem till Sverige igen. Jag har ont i benen och det känns typ som om vi aldrig kommer komma fram och allt är liksom som i en konstig saga.”

• ”Haha, det vore en väldigt dålig saga i såna fall.” skrattade Nicole. ”Med tanke på hur kass den här dagen har varit hittills så tror jag inte att någon faktiskt skulle få för sig att hitta på nåt sånt här. Inte någon som inte har en skruv lös iallafall.” lägger han till och tittar så att väskan är ordentligt stängd och inga gnomer smiter ut.

”Åh titta här, jag tror att vi är framme.”

Det är inte så att någon förväntar sig att man ska kunna gå in i en högst vanlig vapenaffär på en högst vanlig gata och be att få köpa ett högst ovanligt och högst olagligt trojanchip. Inte ens i Paris.

Faktiskt så kan man för skojs skull, och det är många som gör det, pröva att bara gå in och fråga.

Reaktionerna hos vapenaffärernas innehavare brukar variera mellan ett fryntligt ”ha-ha, skoja inte med mig, tösen” och ett plötsligt försök att hoppa ut genom affärens fönster, oftast följt av att affären i fråga blir tillfälligt stängd i en vecka.

Hur det är brukade vara hos vanliga vapenaffärer så blev det inte så när Nicole, Stig-Åke och gnomen gjorde entré i den här affären.

Belägen Paris utkanter, i en av de mindre pretentiösa stadsdelarna som inte brydde sig mycket om att försöka låtsas att staden fortfarande var en världsmetropol, älskad och avundad av alla, fanns affären.

Genom ett hål i väggen på ett av de mer stabila husen, endast igenkänningsbar genom den lilla rosa (rosa?) metallplåten bredvid hålet, går man in.

Sånär som på några autentiska (men dessvärre helt elektroniska) medeltidsfacklor längs efter väggarna i den smala korridoren fanns det inget ljus, och längst bort i korridoren så finns det en trappa som leder till våningen under.

Som den lillla, oroade, och efter trappans uppdykande även mörbultade gruppen inte upptäckte förrän det redan var för sent.

Stig-Åke och Nicole tumlade skrikandes nerför trappan och landade i en liten hög på golvet nedanför, där de låg och fortsatte skrika ett tag bara för att vara riktigt säkra på att det verkligen inte var någon trappa kvar att ramla ner för.

Skriket blev avbrutet av en stark doft, inte helt olik en halvt förruttnad fransk trädgård, som svepte över dem där de låg.

• ”Que?! Vad håller ni på med?” utbrast en förvånad kvinnoröst som kom från samma håll som doften.

• ”Öh?” Nicole vrider på sig för att se vem det är som pratar. Detta visar sig vara ganska svårt då allt han för tillfället kan se är Stig-Åkes långa, röda hår.

• ”Stig-Åke! Stig-Åke! Flytta på dig!”

Stig-Åke flyttade på sig och de båda ställde sig upp kvickt upp och borstar av sina kläder. Vilket visar sig vara en ganska onödig gest då golvet de står på utan tvekan är det renaste golv de sett någon gång. Det skimrar i olika nyanser av rosa.

• ”Åhh... kolla, Nicole! Västandalusisk marmor, med en viss förorening av pinkit! Någon form av halit verkar det typ vara också...” Stig-Åke är nere på golvet igen, med näsan tryckt mot marmorgolvet, nostalgisk över sin favoritmineral från tiden som mineralologstuderande på San Viridians folkhögskola.

• ”Du har så rätt så. Jag har importerat golvet själv, det var dyrt men det var det väl värt för jag tycker att det har en sådan underbar lyster, m-hm.” sa den nya rösten förnöjt. På perfekt, obruten svenska.

• ”Åh!” utbrister Nicole. ”Ursäkta Stig-Åke. Men, vi har ju inte presenterat oss!” han tittar upp, och hans blick mötte ett par klara, gråa ögon, vänliga men beräknande. De sitter i ett leende, rynkigt ansikte som i sin tur omgärdas av löst uppsatt gråspräckligt hår uppburet av en lång kropp mest likt ett ungt träd, klädd i en elegant klänning som sveper som vinröda vågor mot en strand när hon går.

Kvinnan vänder tillbaka blicken mot Nicole och lägger huvudet på sned.

• ”Inget fara min vän, jag tror redan jag vet vilka jag har äran att få besök av idag.”

• ”Va? Men...”

• ”Inte tror du väl att vem som helst bara kan komma hit, in i det djupaste av mitt hemliga högkvarter, utan att jag tillåter det?”

• ”Faktiskt så....”

• ”.... inte levande, i vilket fall.”

Om det där sista gjorde Nicole orolig till mods så visade han det inte. Han hade trots allt tagit sig till Paris, med Stig-Åke och gnomen dessutom, vilket borde vara en bedrift bara det.

Han hade inga planer på att åka härifrån utan det han kom hit för.

Vapnet.

Den gamla damen avbröt honom innan han hann ställa frågan.

• ”Du vill förstås veta om jag har din beställning färdig? Oui, i min bransch kan man inte missa en deadline. Följ med mig.”

Hon går långsamt bort mot en mindre dörr vid rummets bortre vägg, en dörr som Nicole kunde svära på inte fanns där förut. Men han kan väl ha missat den då han låg på golvet och skrek.

Han reser sig upp och skyndar efter kvinnan medan Stig-Åke ligger kvar på golvet och utstöter små tjut av lycka över marmorn.

Rummet de kommer in i har formen av en cylinder med trappor längs med väggarna.

Neråt, neråt leder de, högkvarteret befinner sig redan ett avsevärt antal meter under marken, ändå verkar det finnas oändligt mycket mer av det.

De konstigaste maskiner, underligt formade lådor och färgglada, men helt obeskrivligt märkliga saker av plast kantar alla väggar och verkar titta efter Nicole; förundras över honom ännu mer än vad han förundras över dem.

Han börjar undra om den här trappan leder ända till jordens medelpunkt.

När alla trappor har avverkats och Nicole och den mystiska kvinnan är längst nere i cylinderrummet vänder hon sig om, pekar mot en stor, broderad, rosa (oj, det var väl oväntat?) kudde på golvet och ber honom sätta sig ned.

Ur ett skåp plockar hon fram en tunn portfölj av blänkade krom. Hon sätter sig i en fransprydd fåtölj, ursäktar sig med ”Om jag skulle sätta mig på golvet så skulle det ta timmar för mig att komma upp igen.” och placerar mycket försiktigt väskan framför sig på ett litet bord.

Låset klickar till och går upp. Inuti ligger det några papper. De doftar svagt av parfym när hon tar upp dem och ger dem till Nicole.

• ”Du vill kanske läsa om vad det här är och hur du handskas med det innan du fullbordar köpet.” ler hon.

Nicole svarar så artigt han kan att det skulle han gärna göra, men de parfymdoftande papprerna är dessvärre på franska.

• ” Givetvis. Du är i Paris, min vän. Men jag kan förklara för dig, om du föredrar att höra det muntligt.”

• ”Gärna det.”

• ”Jag förstår.” hon sticker en lång nagel i den till synes släta, svarta sammeten som täcker insidan av portföljen. Strax öppnas ett litet fack, omöjligt att hitta för den som inte vet om att det finns där, och i facket ligger ett chip. ”Det här är ett så kallat Imperiuschip.”

• ”... och man programmerar om någons hjärna med det, ja det vet jag.”

• ”Jag var inte färdig. Imperiuschiptekniken har funnits länge.”

• ”Hur länge?”

• ”Lika länge som cyberneurologiska utbytesoperationer systematiskt har använts för att ”framhäva befolkningens bästa och finaste sidor” som regeringen här i Frankrike säger.”

• ”I Sverige säger de bara ”utan operation, inga medborgerliga rättigheter.” Jag fick min hjärna utbytt i dagisåldern som de flesta andra. Jag minns inte alls hur det var att ha en biologisk hjärna.”

• ”Jag fick min utbytt när jag var ung och nyss hade skilt mig från min förste make. Jag har svaga minnen av hur det var innan, men vid operationen så raderades de flesta 'opassande' kunskaper och idéer. Och jag hade många såna, som du kanske förstår. Apropå utbyten. Vart kommer din väninna ifrån?”

• ”Stig-Åke? Hon är från någon ö i Finska Viken. San Viridian, jag har inte hört så mycket om den. Varför undrar du det?”

• ”Ah, San Viridian... den enda plats på jorden och alla dess kolonier, med undantag för grannön San Vermilion, som inte tillämpar cyberneurologiskt utbyte. Jag tyckte att hon betedde sig lite underligt, jag ber om ursäkt om jag uttryckt mig kryptiskt.”

• ”Nej, nej inga problem.”

• ”Då fortsätter jag förklara om chippet, om du fortfarande är intresserad?”

• ”Självklart.”

• ”Imperiustekniken uppfanns från början för att användas mot utländska emissarier. Man låter en spion lägga ett chip i deras kaffe, sen åker de hem till sina länder och berättar för ledarna precis vad det andra landets ledare vill att de ska höra. Många krig lär ha undvikits på grund av chippen, men faktum kvarstår att hamnar det i orätta händer...” hon gav Nicole en sträng blick när hon sa detta ”...så kan det få katastrofala konsekvenser. De här chippen har varit internationellt förbjudna de senaste 20 åren. Jag hoppas att du förstår vad du ger dig in på.”

• ”Jag är medveten om riskerna. Men jag kommer inte att bli upptäckt, jag har planerat detta länge. Kan du berätta för mig hur jag ska använda det?”

• ”Ja, chippet aktiveras av värme, så jag rekommenderar att du lägger det i något varmt som ska ätas eller drickas av den som ska utsättas för det. Programmera det, lägg det i något varmt, och vänta på att det ska bli uppätet. Det tar sig till huvudet via blodet, och inom någon timme borde det ha upnått full effekt.”

• ”Jag förstår.”

• ”Det var allt jag kan berätta om chippet, utan att gå in på några... yrkeshemligheter.”

• ”Jag kanske borde gå, då? Stig-Åke saknar mig nog, och jag vill helst slippa ta ut karensvecka imorgon.”

• ”Gör så.” hon stänger portföljen med ett klick och ger den till Nicole. ”Betalningen är redan ordnad med.”

• ”Va? Men hur...”

• ”Oroa dig inte för det. Din väninna väntar på dig där uppe.”

Nicole börjar den mödosamma vandringen uppför spiraltrappan igen.

Upp mot Stig-Åke, mot Paris, mot Sverige och mot den efterlängtade hämnden.

Author's Note

The dts are meant to be "speech lines" or whatever they're called... It did like this when I copied the text from its original document.