kapitel 4: En Skogspromenad Mer Eller Mindre

4th chapter. I did write half of the third, but it disappeared in a computer crash. Sadly. I really liked the third chapter. Oh well. In this one, Nicole and Stig-Åke flee yet again!

Stig-Åke tyckte inte alls att det var särskilt angenämt att vara i skogen. Alldeles för mycket barr, löv, och torra kvistar som går sönder med alldeles för mycket oväsen när man går på dem.

Stig-Åke tycker inte om att springa heller. Alldeles för jobbigt och svettigt och stressigt.

Men ändå tyckte hon, att allt knaster och barr, all svettighet och jobbighet hade varit bra mycket enklare att uthärda, om det inte förutom det även hade funnits fyra ilskna byråkratisekreterare som jagade henne.

• ”Men Nicole.” flåsade hon till sin vän som hoppade över stenar och duckade för grenar bredvid henne. ”Du sa liksom att det skulle gå typ fint! Du sa att du skulle sköta snacket!”

• ”Det gjorde jag ju också!” fräste Nicole tillbaka, varpå han snubblade över särdeles lat grävling som stod mitt i vägen.

Nicole återfann snabbt balansen, för grävlingen tog det längre tid.

Tillräckligt lång tid för att den precis skulle ha tid att fatta vad som sprungit på den, innan den blev påsprungen en gång till, denna gång av de fullständigt hysteriska byråkratisekreterarna.

Grävlingen tittade irriterat efter dem, sen tillbaka på skogen vilken den kommit ur, och såg i största allmänhet ut som om den inte alls uppskattade de fina delarna i att bli påsprungen av människor mitt i en tupplur.

Kanske för att detta var en mycket surmulen grävling, eller kanske för att tidigare nämnda ”fina delar” inte existerar, men i vilket fall så vände grävlingen på sig mot det håll människorna kvickt höll på att försvinna åt, och tog upp jakten.

50 meter fram pustade en gravt irriterad Stig-Åke till en i det närmaste utmattad Nicole

• ”Men det gick inte fint! Det gick liksom inte fint! Nu blev de typ arga på dig ju! Och vi har liksom åkt ut typ ändå hit i onödan!”

• ”Det...gick...fint...” lyckades Nicole få ur sig, duckade under en illvilligt placerad gren och ramlade nästan ner i en lerig skogsbäck på köpet.

• ”Jaså?” väste Stig-Åke och hoppade enkelt över bäcken med sina långa ben. ”Det här är inte hur det typ går när det går fint! De är liksom helt galna där borta, de jagar ju oss! Genom en äcklig skog dessutom! Jag...” hon pausar och klättrar mellan några stora grenar som ligger i vägen. ”jag hatar skogar! Och det vet jag liksom att du också gör!” fräser hon till.

• ”Men det här gick ju fint! Svarar en både upp- och ivägjagad Nicole. ”Vanligtvis torterar de folk och matar vargarna med dem!”